Ses vi imorgon?

I fredags åkte vi in till specialistmödravården på S:t Göran för att göra en undersökning och diskutera eventuell igångsättning. Vi valde att vänta in helgen för att se om något skulle sätta igång av sig själv (spoiler alert: det är nu söndag kväll och inget har hänt utöver lite molande värk som jag inte kan avgöra är inbillning eller “på riktigt”). Eftersom det står stilla på den fronten innebär det att sjukhuset kommer ringa under förmiddagen imorgon för att kalla in oss till igångsättning senare på dagen – om det inte är fullt det vill säga. 11 dagar över tiden! Jag trodde faktiskt att bebisen skulle komma tidigare än så. Men men, hon lever sitt eget liv där inne. Varför flytta på sig när man har det så bekvämt?

Jag har förstått det som att en igångsatt förlossning gärna drar ut på tiden, men jag har förhoppningen att det kanske inte blir så illa i och med att läkaren vi träffade i fredags sa att jag redan var ungefär 3 cm öppen… sedan är ju en förlossning ändå en förlossning och hur den än startar lär det ju inte vara en särskilt bekväm upplevelse tänker jag. Men nära är vi, för när han undersökte mig kunde han känna huvudet!!! Hur galet är inte det?! Kan inte riktigt greppa att vi kanske träffar vårt BARN imorgon. Eller på tisdag antar jag, beroende på hur lång tid processen tar. Hur som helst. Aaaaaaaaaaah.